Barnen har varit hemma i tre dagar nu. Båda har varit förkylda, hostiga och febriga som så många andra barn i dagisgruppen. Täppta näsor, hosta och svettiga lakan har gjort att nätterna har varit ganska "hackiga" med sömnbrist och icke tålmodigt humör (
jag tisdag) som följd. Första sjukdagen var de faktiskt ganska pigga båda två, andra dagen var de jättehängiga och låg mest hela dagen, och idag har de varit väldigt lekfulla och pigga som mörtar (!) men de hostar fortfarande en hel del så de får nog stanna hemma ytterligare en dag i alla fall.
Tisdag var jag hemma med de små sjuklingarna, onsdag var Niklas hemma, idag var jag hemma igen och imorgon delar vi nog på VAB:andet- halva dagen var! Vi försöker att dela på sjukdagarna så långt det är möjligt och med hänsyn till vad den andre har på jobbet under den aktuella dagen. Frånvaron från jobbet är dock helt klart stressande eftersom jag har massor att göra och vet att ingen annan gör mitt jobb, men barnen går ju såklart alltid först och när jag väl är hemma med dem tänker jag knappt på jobbet!
På husförsäljningsfronten har vi seriösa köpare på G. Idag har vårt hus gått igenom en 3-timmar lång besiktning med slutbetyget MVG!  (Eller riktigt så uttryckte han det väl inte, besiktningsmannen, men sammanfattningsvis var det inte mycket anmärkningar han hade att komma med, vilket förstås känns skönt). Så nu borde det väl mycket till för att de presumtiva köparna ska dra sig ur, men vi väntar ännu ett tag med storfirandet! 
Sitter för närvarande och lyssnar på en TV-debatt om det ekonomiska krisläget i dagens Sverige. Känner att jag får en stor klump i magen varje gång det här ämnet (=verkligheten) kommer på tal. Det är verkligen inga positiva ord som beskriver läget under de kommande åren: lågkonjunktur, djupaste krisen sedan 40-talet, massarbetslöshet, fattigdom... ryys.
Mår så dåligt när jag tänker på hur många människor/familjer som redan har det alldeles 
nog svårt idag, och där prognosen nu alltför tydligt visar att läget bara kommer att bli värre under de kommande åren.
I kriser ser man som bekant också om sitt eget hus, och trots att vi själva har det bättre ställt än många andra går det förstås inte att vara helt trygg över hur framtiden kommer att se ut för någon av oss. Det är i stunder som denna jag knappt orkar eller vågar glädjas över vårt nya husköp. Men imorgon känns det nog bättre igen. Man måste ju våga leva också!