hemma

Att jag har ett jobb som innebär en väldigt hög arbetsbelastning och ett stort eget ansvar är inget nytt, inte heller att detta ofta medför återkommande perioder av stresskänslor då tiden inte tycks räcka till. Själva jobbet är oftast väldigt roligt och intressant men det stora behovet i kombination med de knappa resurserna gör det ofta svårt att hinna med. Det omöjliga brukar konstigt nog ändå alltid gå ihop till slut. Någon dag är det vanligtvis lite lugnare och då lyckas man, oftast med nöd och näppe, jobba ikapp och återhämta sig lite bara för att nästa dag köra på som vanligt igen, månad efter månad. Den största skillnaden nu är att arbetsbelastningen i min grupp har varit större än någonsin ända sedan jag började om efter semestern i slutet på augusti. I alla fall sett till tid och tillgängliga resurser. Trots att vår lilla grupp periodvis fått en del avlastning när det varit som värst, och trots att jag verkligen har jobbat på som en tok för att räcka till på alla plan, har jag slutligen kommit till en punkt där jag för första gången inte har lyckats knyta ihop säcken. En massa jobb har istället svämmat över och ligger nu utanför den. Känslan av att sakta men säkert vara på väg att förlora kontrollen har medfört stresskänslor som just nu gör det omöjligt att fortsätta som vanligt. Bara att tänka på allt jobb som fortfarande ligger och väntar och att skriva om detta gör att pulsen skenar i taket! Kroppen har förstås länge skickat ut starka signaler att jag måste varva ner, och det gör jag också- på hemmaplan, men på jobbet är det faktiskt helt omöjligt att stanna upp då det ständigt pockar på jobb från alla håll. Denna gång måste jag dock verkligen ta signalerna på allvar för att undvika att rusa vidare in i den berömda väggen som så många andra redan har gjort. Så nu tvingar jag mig själv att vara hemma några dagar för att varva ner, reflektera, och ta hand om mig själv. Men det är verkligen inte lätt eftersom jag inte kommer ifrån känslan av att jag bara är onyttig här hemma, att jobbet kallar på mig och att jag borde vara där och inte här eftersom jag ju inte är sjuk i den vanliga bemärkelsen. För här hemma mår jag jättebra (så länge jag inte tänker på jobbet som jag gör nu). Så nu slutar jag med det för en stund.